Marcus Cornelius Fronto - Om förlusten av en dotterson

Följande brev är ett utav de många som skrevs i korresponensen mellan den romerske kejsaren Marcus Aurelius och den man som varit hans magister under ungdomsåren - Cornelius Fronto. Bakgrunden till just detta brev är att det är skrivet någon gång under år 165. Vid den här tiden hade hustrun Cratia just avlidit och ämnet för brevet är ytterligare ett dödsfall - det av hans dotterson, förmodligen med namnet Decimanus, tre år gammal. Vilken han aldrig träffat.

Ytterligare ett barnbarn nämns i texten - det är ytterligare en dotterson som stannat kvar i Frontos hushåll i Rom när dottern Cratia (den yngre), och svärsonen Aufidius Victorinus, som ju på flera ställen omnämns i texten, begett sig till en av de germanska provineserna där Victornus blivit ståthållare.

Denna antagligen tre år äldre dotterson skulle någon gång under de kommande månaderna också han komma att förgås. Marcus Cornelius Fronto själv skulle inte överleva år 167, antagligen gick han ur tiden redan tidigt under 166. Han hade alltså inte långt kvar i livet. Han kan ha avlidit av sorg och gammal ålder (han hade också lidit av svår reumatism de sista tjugo åren av sitt liv), eller av den pestepedemi som just var i antågande från öster och som skulle skaka det romerska riket i dess grundvalar det förestående decenniet.

Brevet är förvånande öppenhjärtligt med tanke på att det är ställt till världens mäktigaste individ. Men det är också vackert och särskilt i slutet fullständigt utlämnande. Det som slår läsaren - eller bör uppmärksammas av densamme - är det bildspråk som Fronto använder. Hur likt det är vårt eget. Man kan beakta att dessa ord är valda av en ickekristen man med en klasissk hednisk världsbild.

"Fronto till Antoninus Augustus

Genom hela livet har ödet åsamkat mig sådana här sorger. Utan att nämna andra ondskefulla ting så har jag förlorat fem barn under de mest fasansfulla förhållanden. Aldrig föddes jag ett barn utan att jag förlorade ett annat. Så jag förlorade alltid ett barn utan att ha något kvar som kunde trösta mig, och med sorgen ny i mig skapade jag ett nytt.

Men jag bar med styrka de sorger vars ok jag axlat. Ty mitt sinne kämpade mot min egen sorg i envig, likvärdig mot likvärdig gjorde motstånd. Men nu förmår jag inte längre bära mina olyckors och smärtors fullbordande. När Victorinus gråter smälter jag, jag falnar bort med honom. Ofta klandrar jag Ödet och de odödliga gudarna med skam.

Victorinus, denne så tillgivne man, med gränslös lojalitet och oskuldsfullhet, den störste i sina förehavanden, är det rättvist eller rättfärdigt på något sätt att han skall drabbas av sitt barns plågsamma död? Om försynen styr världen, var detta rättvist givet på något sätt? Om alla människans förehavanden styrs av Ödet, ligger Ödets roll också i detta? Skall där då inte vara en skillnad i turen mellan ond och god? Har gudarna, ja har Ödet, ingen makt över vilken man som skall berövas sin son? En skändlig man både i skuld och moral vilken det vore bättre om han aldrig kommit till livet, fostrar sina barn i trygghet och lämnar dem vid sin död att ärva honom. Victorinus, en klanderfri man, av vilka det för staten vore en vinst om det fanns så många som möjligt, berövas sin son. Varför, Ödet, tycks ditt illdåd så orättvist? Ödet, kallas så efter “att ödesbestämma”, är det verkligen rätt att säga så? Sannerligen skulle ingen väverska väva sin herres toga i en tung och knotig väv, men sin slavs svepning i det finaste av tyger. Där de goda sörjer över sin förlust, och de illasinnade gläds över sin säkerhet - en sådan ödets väv håller jag ej för skickligt gjord.

Om det inte är så att ett helt annat fel omkullkastar oss, att vi är okunniga om de ting som är onda, och vänder oss i från det som är gott som vore det till vår skada, däri döden själv som tycks plågsam skänker oss vila från slit, ve och pina, befriar oss från kroppens fjättrar och för oss till de själarnas sköna hemvist där den sanna glädjen står att finna. Detta tycks det mig lättare tro att det är ordnat, hellre än att människans dag styrs av Ödets orättvisa försyn.

Om döden snarare är att välkomna än en anledning till sorg, ju yngre man är när man når den ju lycksaligare måste han hållas, och mer så en Gudarnas gunstling, befriad från kroppens sjukliga fängelse, kallad att tidigt ärva den befriade själens privilegier. Men även om detta är sant gör det ingen skillnad för oss som sörjer en saknad människa, inte heller skänker själens odödlighet ens den ringaste förtröstan när vi ser att vi i det här livet berövas dem vi älskar mest. Vi saknar rörelsen, rösten, den fria luften; vi sörjer de dödas bleka anleten, deras förslutna läppar, deras slocknade ögon, över livets färg som flytt dem. Själens odödlighet må vara verklig, men den insikten kommer att förbi ett ämne för filosofernas disputationer, aldrig kommer den trösta en sörjande förälder.

Men hur dessa ting än har ordnats av Gudarna, så kan de inte skänka någon långvarig rådvillhet, till mig som lever i dödens närhet. Vare sig vi utplånas för alltid, som jag en gång önskade, slutligen …

… var jag oförmögen till sorg. Nu är det till och med mina fagra dotterson, som jag själv uppfostrar vid min egen barm, som tynger och plågar mitt hjärta. I hans drag och i hans röst ser jag en återspegling av den jag förlorat. Detta är den bild som min sorg målar upp för mig. Utan att känna det döda barnets ansikte, målar skapar jag en bild i mig själv av hurdan han var.

Min dotter kommer att vara förnuftig, hon kommer att finna tröst i sin makes kärlek: han kommer att dela hennes tårar, sin tröst och sina suckar. Det passar sig inte att jag, hennes åldrade far ger henne tröst, ty det hade varit mer passande om jag själv varit den förste att gå bort. Ej heller skulle någon diktares sång eller filosofs verser skänka sådan lindring för min dotters sorg, som hennes makes röst så hjärtlig och nära henne, inte gör bättre.

Min tröst, finner jag emellertid, i att mitt liv är nästan över och döden nära. När den kommer, om det är om natten eller om dagen, vittnar jag inför himmelen vad mitt samvete känner, att jag under mitt långa liv aldrig gjort mig skyldig till något ohederligt, skamligt eller brottsligt; genom hela mitt liv har där inte funnits en enda handling av girighet eller av svek, utan istället generositet, många av väskap, tilltro och lojalitet - ofta med risk för eget liv. Med den bäste av bröder har jag levt i fulländad harmoni, jag gläds när jag ser att han med sin faders vänligthet stigit till statens allra högsta säten och jag vilar i din fred och frihet. De utmärkelser som jag fått har jag aldrig åtrått att tillskansa mig på ovärdiga sätt. Jag har kultiverat mitt sinne snarare än min kropp. Jag har sökt lärdomens skatt snarare än rikedom i guld. Jag har föredragit att vara fattig hellre än skuldsatt av någon annans hjälp, att vara i avsaknad hellre än att tigga.

Jag har aldrig slösat måttlöst, ibland har jag tjänat endast så mycket som man kan leva av. Jag har sagt sanningen, och jag har villigt lyssnat till den. Jag har hållit det för bättre att bli glömd än att fjäska, att vara tyst hellre än oärlig, att vara en försummande vän hellre än en ihärdig smickrare. Det är lite jag sökt, men inte lite jag förtjänat. Den behövande har funnit i mig en hjälpare, otacksamhet har aldrig förargat mig eller hindrat mig från att ge.

Jag har lidit av svår och outtröttlig sjukdom min käraste Marcus. Sådan, anlupen av de mest fruktansvärda åkommor har jag förlorat min hustru, jag har förlorat min dotterson i Germanien. Jag har förlorat allt detta! Jag är olycklig! Jag har förlorat Decimanus! Om jag vore gjord av järn kunde jag inte skriva mer just nu.

Jag har skickat dig en bok som kan ses som en symbol för alla mina tankar."