Den siste riddaren

Den sjätte maj år 1523 slogs det bräsch i murarna kring vad som ansågs vara Tysklands säkraste fästning. Borgen i fråga var Burg Nanstein i närheten av Landstuhl i det pfalziska Rhenlandet. Bakom de imponerande försvarsverken fanns spillrorna av en misslyckad riddarrevolt som under de två riddersmännen Franz von Sickingen och Ulrich von Hutten tagit sin början under sensommaren 1522. Upproret hade nu definitivt kommit till sitt slut. Den senare av de två, von Hutten, hade flytt till Schweiz redan under föregående höst och kvar i Nanstein fanns nu endast Franz von Sickingen med det som fanns kvar av den revolutionära hären.

Utanför murarna kunde försvararna sikta fanor och baner tillhörande en färggrann koalition av riddare och folk under de tre furstarna ärkebiskopen av Trier, Richard­ von Greiffenklau zu Vollrads, landgreven Filip den ädelmodige av Hessen samt kurfursten och pfalzgreven Ludwig V. I sitt följe hade man också riddersmän och landsknektar från det Schwabiska förbundet vilka stödde fälttåget.

Detta var en utav de första gånger som man vet att krut­artilleri använts för att påskynda en belägring. Dess verkan hade inte heller låtit vänta på sig. De murar som skulle varit ointagliga hade försvunnit efter några dagar bombardemang. Franz von Sickingen avled dagen efter sin kapitulation till följd av de skador han ådragit sig under försvaret mot belägringen. Hans död markerar slutet på den konflikt som ibland omtalas som “Riddarkriget”, ibland “den Pfalziska riddarrevolten” eller “De fattiga baronernas uppror” och vars drivande krafter varit långtgående reformkrav på den kejserliga makten i Tyskland. Det tyska riddarståndet hade krävt kyrklig reformation och reduktion samt föreslagit en förändring i rikets organisation, byggd på mer nationella och humanistiska värderingar. I realiteten lyckades denna adelsrevolt aldrig med att nå ens något utav sina uppställda mål, icke desto mindre blev konflikten ett viktigt led i den pågående reformationsrörelsen i ­Tyskland under den här tiden. Framförallt blev revolten en inspirationskälla för det mycket blodigare bondeuppror som skulle bryta ut om bara något år.

Franz von Sickingen har kommit att kallas “den siste riddaren”. Han var i mycket den sista företrädaren för de tyska riksriddarna med verklig makt och inflytande. Hans död markerar på intet sätt slutet på riddarståndet, vilket i sig som kom att leva kvar i många århundraden till, men i hans död kan man ändå se slutet på den medeltida samhälls­ordningen. I både Tyskland och i övriga Europa rörde sig nu både renässans och reformation längs nya tidens snåriga stigar.

Franz von Sickingen

Franz von Sickingen föddes den 2 mars 1481 på slottet Ebernburg i närheten av Kreuznach i hjärtat av Rhenlandet. Där kom han också att spendera huvuddelen av sin levnadsbana. De tidiga åren, från barndom till dess han var mogen nog att fullgöra sin plikt som tysk riksriddare förefaller i stort vara okända.

Vi vet att den unge von Sickingen ärvde delar av borgen ­Nanstein i Landstuhl efter det att hans far omkommit i det då pågående tronföljdskriget i Bayern. Han påbörjade vid övertagandet omedelbart en ombyggnation av fästningen så att den bättre skulle vara anpassad efter den nya tidens förutsättningar. Vid Franz födelse hade ridderskapets betydelse på slagfältet redan kommit att minska. Effektivare vapen i form av kanoner och stora lejda härar av väldrillade landsknektar beväpnade med krutvapen minskade behovet av personlig skicklighet och mod på slagfältet – något som annars bokstavligen varit ridderskapets adelsmärke. Detta ställde också nya krav på befästningsverken och sådana byggnationer krävde betydande tillgångar.

I slutet av medeltiden befann sig emellertid det tyska ridderskapet på tillbakagång som social klass, och så även deras ekonomiska styrka. Orsakerna till detta var många. En utav de mer betydande anledningarna var de växande städerna. Urbaniseringen och städernas ökande handel hade medfört en inflation vilken underminerade den ekonomiska kraften hos de samhällsskikt vilka höll sin rikedom i form av mark och län. Emedan de högre adelssläktena och furstarna kunde dra nytta av denna utveckling i form av gynnsammare skatteintäkter i sina självstyrande domänder, kom de lägre adelsskikten och särskilt då riksriddarkasten, med sina förhållandevis små landområden, att utarmas både politiskt och ekonomiskt.

De tyska riksriddarna var annars, till skillnad från den gängse feodale riddaren, herrar med sin egen rätt. De hade inte, vilket annars var brukligt, någon feodalherre vilken de löd under eller var beroende av, utan lydde direkt under den tysk-romerske kejsaren. Precis som tidens fria städer och land hade de erkänts ett stort mått av självstyre och juridisk autonomi en rätt vilken befästs så sent som 1422. Men samhället var i förändring även här. Den gamla folkrätten ersattes allt snabbare av romersk rätt vilket fick som följd att ridderskapet, runt omkring i Europa, vars ekonomiska bas medeltiden igenom vilat på en slags plundrings­ekonomi helt försvann. Det avgörande slaget för Tysklands del hade varit riksdagen i Worms 1495, där man beslutat om den – ewiger landfriede – i vilken en fred och ett förbud mot att bekriga andra feodalherrar fastslogs. Som en nagel i ögat kom denna underkastelse endast att gälla ridderskapet och andra lägre adelssläkter. Furstarna behöll nämligen sin rätt att gå i krig mot angränsande egendomar om man så önskade. Det hela var så klart ett dråpslag både för riddarsläktenas börs och dess stolthet.

I detta läge växte det inte oväntat fram reformtankar bland riksriddarna, tankar som ville begränsa furstarnas makt och möjliggöra försörjning för de egna. I takt med att reformationssträvandena tog fart riktades agitationen för dessa reformer allt mer in särskilt mot de andliga furstarna och deras rikedom. Det var denna rörelse som Franz von Sickingen snart skulle komma att bli den främste och mest högljudde förespråkaren för.

Den landsfred som utlysts hade, tack vare det makt­politiska Tysklands splittrade omständigheter, till att börja med relativt begränsad genomslagskraft. Den som ägde makt kunde fortsatt utnyttja den enligt gammalt mönster. Franz von Sickingen försörjde sig därför under sina första mogna år som rovriddare i Rhenlandet. Hans makt växte snart men han kunde inte längre försörja sig på detta sätt utan att riskera att bannlysas av kejsaren som följd, vilket också kom att drabba von Sickingen vid två tillfällen i livet.

Kejsarnas oförmåga, eller svaga hågkomst, att ta olika maktutövare i tukt visas också av deras ständiga behov av att knyta dem och deras styrkor till sig så fort möjlighet uppstod. Så finner vi exempelvis Franz von Sickingen i ­kejsar Maximilians I:s sold under dennes kampanj mot Venedig redan under 1508. Ett krig i vilket han uppenbarligen utmärkte sig med sina insatser. Som tack och betalning för sitt deltagande mottog han betydande landområden i Rhenlandet från kejsaren. Därefter återgick han snart till att utvidga sin makt och sina tillgångar med både legitima, han skall exempelvis ha ägnat sig åt bergsbruk, och mer tvivelaktiga metoder.

Affären Balthasar Schlör i Worms

Franz von Sickingen träder på allvar in som maktspelare i och omkring Rhenlandet år 1513 då han tar parti för en borgare vid namn Balthasar Schlör från staden Worms vilken fördrivits från staden efter det att han dragit kortaste strået i pågående partistrider.

von Sickingen valde att ta hans parti och erbjöd honom skydd och amnesti i sin borg. På våren 1514 tar von Sickingen till vapen och angriper Worms i strid med den kejserliga landsfreden följd av en styrka på omkring 7000 man, säkerligen till största delen inhyrda landsknektar vilka nu tillfälligt gått i hans sold. Han ser till att härja stadens närområden och sätter upp en blockad över de handelsvägar som löper till staden tills dess att hans krav uppfyllts. Vilka kraven var förtäljer dock inte historien.

Som ett resultat av detta angrepp utfärdar kejsaren samma år en aktförklaring över honom. Angreppet på den fria staden var ett direkt brott mot förordningarna från år 1495. Detta kejserliga ingripande fick dock ingen reell verkan, antagligen därför att ingen furste hade styrka och förmåga nog att anfalla den mäktige von Sickingen, och än mindre att kunna avkräva honom något straff.

Den kejserliga maktens bristande motivation i frågan bevisas ytterligare av att han två år senare, 1516, angriper hertigen Anton av Lothringen, indirekt understödd av kejsar Maximilian. Fram tills dess har han alltså suttit säker i sin borg i Rhendalen. Kort efter kriget i Lothringen tar Franz von Sickingen emellertid tjänst under den franska konungen. Det är första gången men inte sista som franskt guld bidrar till von Sickingens försörjning.

Åter med Tyskland

Att Franz von Sickingens makt var stor tvivlade vid denna tid allt färre människor i Rhenlandet och Tyskland på. Hans inflytande var så betydande att kejsar Maximilian, förmodligen allt mer oroad över von Sickingens nyvunna band med den franska kronan, 1517 häver den aktsförklaring som fanns över honom. Senast 1518 finner vi åter densamme åter i den tysk-romerske kejs­arens tjänst. Detta år, alltså 1518, tvingar han sedan tillsynes oberörd av den just hävda bannlysningen dessutom till sig 35000 gulden från Filip I av Hessen, även kallad den ädelmodige. Filip hade styrt sitt rike under förmyndarskap av sin mor sedan hans far avlidit 1509. Nu nio år senare hade emellertid Filip just övertagit regentskapet för egen räkning och det är kanske inte orimligt att anta att den något skrupellöse rovriddaren Franz von Sickingen utnyttjade den unge hessiske regentens svaga ställning för sin egen vinnings skull. Samma år blandar sig von Sickingen dessutom i en konflikt som uppstått i staden Metz. Borgarna hade hamnat i trångmål med stadens styrande oligarki och von Sickingen är inte sen att ta borgarnas parti i meningsskiljaktigheterna. Han marscherar mot staden i spetsen för omkring 20000 man och tvingar därefter magistraterna i Metz att betala lösen till honom om 20000 gyllene gulden samt att avvara en månads lön till hans trupper.

Förmodligen är det också under året 1517 som Franz von Sickingen för första gången kommer i personlig kontakt med Ulrich von Hutten. von Hutten var vid den här tiden redan en utav tidens vassaste pennor och litterära demagoger och han förordade både reformation av den katolska kyrkan och omstöpning av kejsardömets organisation. Därför kom Franz von Sickingen, vilken hyste liknande tankar, snart att stödja von Hutten i dennes revolutionära strävanden. Deras gemensamma handlingar skulle snart komma att intensifieras.

Ulrich von Hutten - Reformatorn och revolutionären

Ulrich von Hutten föddes den 21 april 1488 och var alltså drygt 7 år yngre än Franz von Sickingen. Han kom till världen som den äldste sonen till en relativt fattig riddarsläkt vilka huserade i Burg Steckelberg i Hessen. Han skall ha varit klen i växten och sjuklig varför hans far tidigt bestämde honom för en kyrklig bana och redan som ung tioårig pojke fördes han till Benedektinklostret i Fulda där han fick en för tiden högklassig utbildning. von Hutten, missnöjd med klosterlivets verklighet, rymde emellertid som sjuttonårig yngling från klostret 1505 och bosatte sig, nu förskjuten av sin far, för en tid i Köln.

Detta blev början på flera års fattigt och otursförföljt vagantliv där han reste, studerade och blev utjagad ur flera ­tyska och europeiska städer mer eller mindre på löpande band. 1506 kunde man stöta på honom i Erfurt, 1507 i Leipzig, 1508 skall han enligt vissa källor ha irrat omkring som skeppsbruten på den Pommerska östersjökusten. Andra källor skriver att han under denna tid skall ha återhämtat sig från någon slags sjukdom. von Hutten drabbades av franska sjukan senare i livet, omkring 1515 och har skrivit ett berömd skrift om denna sjukdoms verkningar, men vid den här tiden rörde det sig i så fall sannolikt om någon annan farsot. Under 1509 studerade han teologi i Griefswald varifrån han blev utjagad och bestulen på alla sina ägodelar av sina vänners tjänare. Därifrån tog han sig till Rostock, där det till en början ljusnade för honom. Han mottogs väl av humanisterna i staden - men dessa kom snart omsider på kant med hans personlighet. Från Rostock tog han sig till Wittenberg, så vidare till Leipzig och sedan till Wien men väl där föll han inte i nåd hos kejsar Maximilian. Ulrich lämnade då Tyskland och begav sig till Italien för juridikstudier i Pavia. 1512 belägrades emellertid staden av den sittande påven tillsammans med schweiziska trupper. Han flydde sjuklig och återigen bestulen på sina tillhörigheter till Bologna där han gick i den tysk-romerske kejsarens sold. 1514 är han emellertid återkommen till Tyskland där han för en tid kom under beskydd av ärkebiskopen i Mainz, Albrekt av Brandenburg.

Ulrich von Hutten var vid den här tiden redan en slipad diktare och författare. När Hertigen av Württemberg, förövrigt hans namne Ulrich, mördade en släkting till honom 1515 trädde han in på familjens sida vilket också ledde till försoning med fadern. Upprinnelsen till händelsen var att hertigen av Württemberg i sitt havererade äktenskap förälskat sig i den kvinna som var gift med Ulrich von Huttens släkting, Hans von Hutten. Fylld av sina begär slog hertigen ihjäl Hans under ett gräl, varpå hertigens olyckliga hustru Sabina, hertigina av Bayern, såg sig nödgad att fly maken.

Ulrich von Huttingens tog till pennan och hans satirer över hertigen gjorde honom känd vida omkring i Tyskland. von Hutten var också delaktig i de mycket omtalade Epistolae Obscurorum Virorum vilket i princip var en samling fikterade brev skrivna av samtidens stora tyska humanister som stridskrifter mot en viss Hardwin von Grätz vilken låg i fejd med en annan teolog och humanist vid namn Johannes Reuchlin. Reuchlin motarbetades av bland andra von Grätz eftersom han offentligt gått ut och argumenterat emot den förres propagerande för konfiskering av de hebreiska texter som fanns i landet, en konflikt som också ledde till att Reuchlin kom att förföljas och häftigt trakasseras av dominikanerorden.

Ulrich von Hutten återvänder under tiden till Italien i december 1515 för att ta sin doktorsexamen i juridik. Han återvänder återigen till Tyskland under 1517. Vid denna tid är hans namn och lyriska författarskap emellertid känt och omtalat och hans humanistiska engagemang väl utvecklat. Kejsar Maximilian I tar därför till sig von Hutten och skänker honom skaldelagern, poeta laureatus. Överhuvud taget var kejsaren vänligt sinnad mot de kulturella konsterna och han höll vid denna tid exempelvis också även sin hand över ­Albrecht Dürer.

Det kan vara i samband med dessa händelser som von Sickingen kommer i kontakt med von Hutten för första gången. Den senare har under sin sista tid i Italien alltmer kommit att ta aktivt avstånd ifrån påvemakten vilken han också attackerar i sina texter med början de här åren. År 1518 reser sedan von Hutten ett flertal gånger med sin mecenat och beskyddare ärkebiskop Albrekt till Paris. Han följer honom också till riksdagen i Augsburg där Martin Luther höll sitt berömda samtal med Thomas Cajetan. Samma år förefaller Ulrich von Hutten också ha köpt in en liten tryckpress på vilken han snart gav ut tyskspråkiga pamfletter riktade mot påven och hans prästerskap.

Året 1519

Den 12 januari 1519 dör kejsar Maximilian sextio år gammal. Han skall enligt källorna ha varit sjukligt deprimerad stora delar av sitt liv och sedan 1514 sedan hade kejsaren haft sin egen kista med sig när han rest omkring i riket. Om uti fall. Förhållandet med hans sinnestillstånd måste naturligtvis ha påverkat andra personers lojalitet till honom, vilka möjligheter de ansett honom haft att ingripa eller agera mot dem själva - en fråga som inte minst Franz von Sickingen rimligen bör ha funderat över mer än en gång. Kejsarens humanistiska läggning har så klart också påverkat det realpolitiska läget i kejsardömet.

Med Maximilian I:s frånfall förändrades förutsättningarna för den reformatoriska rörelsen i Tysk­land. Det tyska imperiet valde vid denna tid sina kejsare och flera furstar hade ambitioner på kejsarkronan. Det egentliga valet stod denna gång mellan arvfienden Frans I av Frankrike och Maximilians sonson Karl V av huset Habsburg, men också Fredrik III av Sachsen och den engelske kungen Henrik VIII hade ambitioner.

Kejsarvalet skulle ske i Frankfurt, inte särskilt långväga från Rhenländerna. Frans I av Frankrike mutade Franz von Sickingen att ta hans parti i kejsarvalet, vilkens trupper därför skulle hjälpa till att säkerställa att rösten föll rätt väg. Franz von Sickingen tog emot bestickningen men när valet skulle förrättas marscherade han med sina trupper till Frankfurt där han i hjälp av deras styrka och numerär istället lät säkerställa att rösten föll på Maximilians sonson Karl. Kanske kan det ha varit den tidiga bilden av Frans I som en renässansfurste som kom att få von Sickingen att först ta hans parti, kanske var det ren pengahunger, kanske var det en plott i samröre med pretendenten Karl, vi vet inte. Klart är i alla fall att en gryende tysk enhetskänsla vid den här tiden återfanns både hos von Sickingen och von Hutten, kanske kan en sadån ha spelat in i sveket. En annan påverkande faktor kan ha varit att Franz von Sickingens arvfiende Richard von Greiffenklau zu Vollrads, ärkebiskopen i Trier, också stödde Frans I och kanske var detta faktum helt enkelt outhärdligt för von Sickingen, tyvärr finns inga säkra svar och vi får fortsätta att filosofera omkring orsakerna. I vilket fall utföll rösten till Karl V:s fördel och han besteg den tysk-romerska tronen och som tack för sitt agerande utnämndes Franz von Sickingen till kammarherre och riskråd i kejsardömet av den nyblivne kejsaren.

Även för Ulrich von Hutten blev året 1519 till ett vägval. Under en vistelse i Rom förkastar ärkebiskop Albrekt av Magdeburg, vilken ju fram tills nu varit hans beskyddare, Ulrich von Hutten och hans skrifter. von Hutten tar i samband med detta öppet Martin Luthers parti i reformationsfrågan och reser nu istället till Franz von Sickingen, vilken han blivit bekant med för ett par år sedan och vilken nu högst sannolikt var väl bekant med von Huttens författarskap och antipåvliga agitation. Tillsammans utarbetar de ett edikt innehållandes tämligen radikala reformidéer. Man föreslår att samtliga fria och oberoende furstedömen avvecklas, att alla tysktalande länder skall enas under ett och samma nationella styre. Man argumenterar vidare för att alla kyrkliga furstedömen och att kyrkans ägor sekulariseras samt inte minst att landet bör styras av en slags adelsmännens demokrati under översyn av den höge monarken.

Samma år låter Franz von Sickingen dessutom belysa sin makt för domikanerna i Köln för att få dem att upp­höra med sina förföljelser av Johannes Reuchlin, vars försvar också von Hutten varit delaktig i redan fyra år tidigare. von Sickingen upprättar också en slags reformationens fristad på sitt slott Ebernburg och flera reformförespråkare och humanister, som Martin Bucer, Johannes Oecolampadius, Johann Schwebel, Kaspar Aquila och Kaspar Hedio erbjuds här en fristad. Ulrich von Hutten låter använda tryckpressen flitigt och med dess hjälp börjar de sprida tyskspråkiga pamfletter för reformationens räkning. Efter att ediktet i Worms utfärdats erbjuder man också Martin Luther en fristad i Ebernburg men denna avvisar inviten och väljer att stanna kvar hos sin trogne beskyddare Fredrik av Sachsen. I princip kommer von Sickingens och von Huttens ambitioner aldrig riktigt i samklang med Martin Luthers. Det finns flera orsaker till detta men en betydande faktor är att Luther väljer att alliera sig med territorialfurstarna, von Sickingen och von Hutten har ett nationellt program, vilket vill frånta samma furstar deras makt, med hopp om att kunna fånga kejsaren för sina idéer. De båda parterna lyckas helt enkelt inte nå en samsyn om bästa medlet för att nå framgång i sina strävanden. Flera reformatorer och humanister, däribland då Luther, ställer sig dessutom avvisande till de båda revolutionärernas militära ambitioner.

Ungefär samtidigt med von Huttens ankomst till Rhenlandet hade det Schwabiska förbundet beslutat sig för att en gång för alla göra sig av med Ulrich von Württemberg vars måttlösa leverne och växande skulder blivit en nagel i ögat på undersåtarna vilka han ofta med hårdhänta metoder tvingat att betala för hans egna utsvävningar. Som om det inte räckte hade von Württemberg detta år annekterat den fria staden ­Reutlingen under det interregnum som uppstått när kejsar Maximilian avlidit. Som följd var hans relation med det Schwabiska förbundet nu ytterst ansträngd, varför de senare valde att ta saken i egna händer. Hertigen var ju dessutom allt sedan familjedramat 1515 fortsatt var en utav Ulrich von Huttens svurna fiender. Hertigen hade dessutom benådats av den gamle kejsaren 1517 från mordet Hans von Hutten, något som troligen von Hutten inte bör ha uppskattat något nämnvärt. För många parter fanns därför ett starkt incitament att gripa till vapen mot hertig Württemberg. Det Schwabiska förbundet knyter således von Sickingen och von Hutten till sig i sina planer och skrider till verket. Hela affären slutar med att hertig Ulrich fördrivs från Württemberg och att det Schwabiska förbundet tar staden i besittning för egen räkning varpå man sedermera säljer den vidare till kejsar Karl V för att få ersättning för det lilla fälttågets kostnader.

Karl V - ny kejsare på tronen

I och med att Karl V steg upp på tronen i det Heliga romerska riket av tysk nation stod det snart klart för reformationsanhängarna att den nye kejsaren var helt oförstående inför de humanistiska och reformerta strömningar som nu var i rörelse i Tyskland. Tvärt om motsatte han sig reformationen med full kraft och kej­sar Karl kom att bli reformationens främste och mest ihärdige motståndare. Han grundlade senare motreformationen - 1545 - men redan 1522 inrättade han en kyrklig inkvisition. Åren efter 1519 fram till brytningen 1521, kom det ideologiska gapet mellan Franz von Sickingen och kejsaren således att bli allt mer tydligt. von Sickingen hade dock svårt att helt bryta med Karl V eftersom han var dennes riksråd och kammarherre. Ulrich von Hutten som vi sina skrifter förgäves hade vädjat till kejsaren om kyrklig reduktion i kloster och biskopsstift, vilket han påpekade att också kejsaren skulle tjäna på, var vid den här tiden tydligt mer välvilligt inställd till en väpnad konfrontation än von Sickingen. Icke desto mindre gick kejsarens politiska och religiösa strävande mer eller mindre helt emot von Sickingens. Brytningspunkten blir ödesåret 1521.

Den 28 januari 1521 öppnas den med protestantiska ögon ökända riksdagen i Worms vilken hade till syfte att diskutera reformatoriska rörelser i allmänhet och Martin Luthers förehavanden i synnerhet. Det omtalade mötet avslutas med att man antar “Ediktet i Worms” vilket förklarade Martin Luther för kättare. Påven Leo X hade redan sommaren 1520 utfärdat en bulla mot Luther och det var denna som varit direkt orsak till riksdagen. Det blev med detta edikt nu förbjudet att läsa Luthers skrifter och att sprida hans lära. Den som önskade kunde nu dessutom ta livet av reformationsförespråkaren utan hot om påföljder.

Det är oklart om vare sig Franz von Sickingen eller Ulrich von Hutten var närvarande i Worms, men det är rimligt att von Sickingen i egenskap av sina kejserliga åtaganden var närvarande i alla fall den inledande tiden under senvintern och våren. Karl V var emellertid vid denna tid fullt inbergripen med att förbereda ett angrepp mot den franske kungen och Franz von ­Sickingen ledde de kejserliga trupperna när de i juni invaderade Pikardiet i norra Frankrike.

Detta innebär att von Sickingen eventuellt inte var närvarande i Worms den 25 maj när ediktet mot Luther antogs, kanske hade kejsaren helt enkelt sett till att ha honom ur vägen, i vilket fall måste det ha varit ett ideologiskt bakslag för både von Huttens och von Sickingens förhoppningar och bör allvarligt ha sargat den senares kvarvarande relation till kejsaren.

von Sickingen stod i vilket fall ledare för den tämligen betydande här, på omkring 15000 inhyrda landsknektar och annat folk, vilken nu bröt in i Frankrike och började belägra staden Mézières och med stort flit härjade omländerna svårt. Belägringen misslyckades emellertid tack vare ett tappert franskt försvar och von Sickingen och hans armé tvingades retirera tillbaka till tyskt område. I det upp­komna läget vägrade kejsaren sedan att ersätta von Sickingen för värvningskostnader och den sold som de femton tusen männen krävde. Ofrånkomligen drevs riddaren därmed både ideologiskt och realpolitiskt till en brytning med Karl V.

Den Pfalziska riddarrevolten

Som ett resultat av att de sista hoppen om en dialog med kejsaren angående kraven på riskreform och kyrklig reformation dött ut beslutade sig nu von Sickingen och von Hutten för väpnat uppror till förmån för sina reformtankar. Med sin reaktionärt storstilade plan att effektivt kasta de andliga furstarna ur påvens predikstol skred man till verket. Till denna strävan slöt sig ett stort antal adelsmän från övre Rehnlandet vilka sympatiserade med strävandena och den revolutionära hären växte snart till sig och blev till en betydande styrka. Franz von Sickingen utsågs formellt till dess befälhavare under ett augustimöte i Landau 1522.

Nästan omedelbart därefter förklarade han, återigen i strid med den kejserliga landfreden, krig mot sin gamle arvfiende von Greiffenklau zu Vollrads, bispen i Trier. Franz von Sickingen ville starta revolten under hösten för att kunna nå resultat redan innan vintern slog in, men han var tvungen att hitta en formell förevändning för sitt angrepp. Denna ursäkt fann man i en lösen som två hövitsmän undvikit att betala till en riddersman som hållit dem som gisslan redan under 1521. von Sickingens deklaration fylldes också med religiös retorik i förhoppning att den skulle förmå stadens borgare att själva kasta ut ärke­biskopen ur staden och bespara uppbådet besväret med en långrandig belägring. För att ge extra eftertryck åt sitt fälttågs legitimitet lät Sickingen och hans riddare dessutom föra den kejserliga fanan framför sina trupper. Sådana var nu förutsättningarna när von Sickingen med en värvad här på omkring 7000 man i augusti 1522 drog iväg mot Trier.

I sina krigsplaner hade adelsuppbådet räknat med att kunna vinna både Triers bönder och borgare till sin sak, men tiden var dem inte mogen och denna förhopp­ning kom därför snart på skam. Misstron mot ridderskapet från medeltidens bönder var nästan lika stort som misstron mot den högre adeln. Allt som oftast var det bönderna som fått betala det tyngsta priset i form av nedbrunna gårdar, våldtäkter, stulen boskap och andra våldsverk när ridderskap och krigs­härar utövat sin plundringsekonomi. Den storstilade retoriken till trots lyckades uppbådet därför inte knyta bönderna till sig. Inte heller Triers borgare lyssnade till revolutionärernas upprop utan valde istället att tillsvidare förbli lojala till sin ärkebiskop.

Franz von Sickingen stod därför utan den hjälp han hoppats på och tiden var knapp. Det kejserliga rådet, vilket befann sig i Nürnberg, hade redan förklarat resningen olaglig och krävt att von Sickingen skulle avbryta alla krigshandlingar. Dessutom hade landgreven av Hessen, Filip den ädelmodige och pfalzgreven Ludwig V beslutat att undsätta ärkebiskopen i hans prekära situation. Samtliga dessa tre furstar såg i von Sickingens och ridderskapets revolt med dess vädjan till borgerskap och bönder ett hot växa fram mot ägornas enhet och undersåtarnas sammanhållning. Det som för upp­rorsmännen hade religiösa förtecken, fick hos motståndarna alltså främst ett rent maktpolitiskt svar. Både Filip och Ludwig var vid den här tiden också medlemmar av det Schwabiska förbundet varför de kunde räkna med ytterligare hjälp därifrån.

Själva belägringen av Trier varade i sju dagar och åstadkom fem stormningsförsök, men efter en veckas ansträngningar stod von Sickingens trupper, vilka hoppats på ett snabbt avgörande, utan krut varför von Sickingen och hans här fick dra sig tillbaka. Detta faktum visar på hur beroende man redan vid den här tiden var av sina krutvapen. Medan man drog sig tillbaka bevisade man också det som bönderna förfarat. Under reträtten misslyckades knektarna nu särskilt dåligt med att inte grundligt plundra den omkringliggande landsbygden. Därefter splittrades uppbådet och von Sickingen drog sig till sitt slott Ebernberg. Det är oklart vad som skedde vid Ebernberg, om de humanister och reformatorer som eventuellt befann sig där nu skingrades. Vi vet i alla fall att Ulrich von Hutten flydde – eller sändes – också det är oklart, till Schweiz för att samla stöd för revolten och trupper inför den kommande vårkampanjen. Någon gång under hösten reser Franz von Sickingen sedan till det försvarsmässigt mer säkra Burg Nanstein för att tillbringa vintern.

Den 22 oktober 1522 utfärdade så kejsar karl V en ny bannlysning över Franz von Sickingen. Vintern verkar ha förlöpt under lugnare former. Nanstein, vilket grundlagts av Fredrik I i mitten av 1100-talet, var mer eller mindre ointagligt och von Sickingen kände sig säker där han satt. Så länge vintern låg över landskapet skulle inga hotande härar kunna sättas i marsch mot honom. von Sickingen svarade sedan när våren kom 1523 på kejsarens bannlysning med sin vanliga artikulation genom att plundra Kaiserslautern. Detta blev startskottet för sista akten och de tre furstar som slagits emot honom under hösten - ärkebiskop Richard, lantgreve Filip och pfalzgreve Ludwig, beslutade nu att slutligt göra sig av med von Sickingen och hans revolutionära projekt. Man önskade ett fredligt status quo i sina länder och var inte beredda att avsäga sig sin makt på uppmaning av en upprorisk man ur riddarståndet.

Så drog under de första dagarna i maj 1523 denna koalitions styrkor upp nedanför slottet Nanstein i vilket von Sickingen räknade med att kunna utstå en belägring under flera månader, mer än tillräckligt med tid för att hans allierade skulle kunna komma honom till undsättning. Kanske skulle till och med von Hutten hinna tillbaka från Schweiz? Franz von Sickingen var vid åsynen av sina fiender alltså antagligen säker på sin sak, kanske fanns där också en viss stolthet, eller insikt om att möjigheterna till nåd var små? Han vägrade i alla fall underhandla med sina belägrare. Men dessa släpade nu upp sitt allra nyaste och modernaste artilleri nedanför murarna och gav eld. Belägringen som skulle varat till sommaren kom till sitt slut på en vecka. Renässanskanonerna åt sig hastigt igenom de medltida - ointagliga - försvarsverken, och revolten låg bokstavligen i spillror. Franz von Sickingen sårades dödligt i bombardemanget och kapitulerade blödande den 6 maj. Han avled dagen efter, fyrtiotvå år nyligen fyllda.

Efterspel

Med Franz von Sickingen oskaldliggjord och död hade riddarrevolten inget eget momentum, andra högre riddersmän som deltagit i resningen förlorade mycket av sina ägor och fick sina slott beslagtagna. Som ett resultat var nu ridderskapet i praktiken satta i tiggarstugan då revolten fundamentalt misslyckats med att förändra försörjningssituationen för det egna ståndet. Riksriddarna var inte längre en politisk kraft att förhålla sig till och de flesta av dessa försörjde sig framledes genom att beskatta sina bönder hårt. Några enstaka få utav förgrundsfigurerna höll sig kvar i kampen och ställde sig på böndernas sida i den betydligt blodigare och mer omfattande bonderesning som tog fart redan 1524. Överhuvud taget sker en kulturell och ekonomisk tillbakagång i Rhenområdet åren efter revoltens upplösning. Ett intressant faktum är att också ärkebiskopen i Mainz, von Huttens gamla mecenat Albrekt av Magdeburg, som ju förkastat von Hutten redan 1519, döms att betala skadestånd efter att han misstänkts ha varit inblandad i komplotten.

Franz von Sickingen begravdes i sin hemstad Landstuhl. Det är inte helt fastlagt om Ulrich von Hutten faktiskt lämnade Tyskland för att söka hjälp i Schweiz eller om Franz von Sickingen försköt von Hutten efter nederlaget vid Trier. Oavsett bakomliggande anledning tog sig von Hutten till Schweiz, närmare bestämt Basel där han sökte audiens hos Erasmus av Rotterdam för att försöka vinna honom för reformationens sak. Erasmus vägrade emellertid att befatta sig med von Hutten som då drog sig tillbaka till den lilla ön Ufenau i Zürichsjön där han också fick skydd av reformatorn Zwingli. Där avlider han redan den 29 augusti 1523 i sviterna av franska sjukan.