Ermentrude av Orléans (823-869)

Ermentrude av Orléans (ermin – allomfattande/helt, trut – älskad) var dotter till greven Odo av Orléans och hans maka Engeltrude. Hon föddes i september 823 och vigdes med Karl II (den skallige) som nittonåring år 842. Karl själv hade också kommit till jordelivet år 823 så de två var för ovanlighetens skull den här tiden jämnåriga när äktenskapet ingicks. Såvärst mycket är inte känt om henne - källorna från den här tiden tiger traditionsenligt - men hon nedkom i vilket fall med med tio barn i äktenskapet.

Av dessa barn är flera känd i historien. Äldsta flickan Judit av Flandern (f. ca 843) kom att bli gemål till både Æthelwulf av Wessex, Æthelbald av Wessex, and Baldwin I, Greve av Flandern. Fadern Karl skänkte henne när hon var tolv år gammal som gemål till kung Æthelwulf under dennes besök vid det franska hovet efter en pilgrimsresa till Rom år 856. När av Æthelwulf dog snart därefter, 858, blev hon äktad med dennes styvson Æthelbald och nybliven kung av Wessex. Även det äktenskapet blev kortlivat och kom dessutom att annulleras av den katolska kyrkan som höll det för incestuöst. Redan 862 blev hon så maka åt Balduin I av Flandern.

Övriga barn var Ludvig den stammande (f. 846), Karl den unge (f. 847), Lothar den lame (f. 848) som blev munk och abbot i Saint-Germain, Karloman (f. 849), dottern Rotrud (f. 852), dottern Ermentrud (f. 854) – blev båda nunnor – dottern Hildegard (f. 856), Gisela (f. 857) samt Godehilde (f. 864).

Drottning Ermentrude skall ha fått klostret Notre-Dame-des-Chelles i närheten av Paris i gåva och förläning av Karl II. Klostret hade grundats redan 658 som ett nunnekloster med starka band till den karolingiska ätten, men kom med tiden att göra sig känt som en lärdomsplats och utvecklas till ett dubbelkloster. Hit flyttade sedermera också Ermentrude sedan hon år 867 beslutat skilja sig från Karl den skallige.

Orsaken var att denne hade låtit avrätta William av Orléans, Ermentrudes bror, sedan denne året innan deltagit i ett uppror mot Karl II i det krig som rassade mellan Karl II och hans börder vid den här tiden. Ermentrude kom sedrmera att ägna sig åt klosterlivet och att utveckla sina kunskaper i broderi. Hon gick ur tiden den 6 oktober 869, alltså bara två år efter skilsmässan från Karl den skallige.

Denne senare skulle själv få leva fram till år 877 då han på väg hem från ett i stort misslyckat fälttåg till Italien avled svårt sjuk i bergspassen vid Mont Cenis den 6 October 877. Idag vilar både Ermentrude och Karl den skallige i klosterkyrkan Saint-Denis