Siffermäss den 15 februari

Celebremus karissimi

devote recolendo annua beati sigfridi solemnia

cuius sacra hodie anima felix celi scandit

fastigia

cui angelica congaudet turma occurrens ei

suscepit cum gloria

Käraste bröder,

lår oss åter hängivet hedra den salige

Sigfrids årliga högtid

han vars välsignade själ denna dag steg upp

till himmelens heliga höjder

han som änglaskaran möter med glädje och

emottar i ära.

Den femtonde februari står namnet Sigfrid i den svenska kalendern. Det gör det därför att detta datum - alltså på dagens datum - så hölls det under medeltiden vintermarknad i Växjö (marknadsdagen har endast nyligen flyttats). Marknaden hölls i samband med att man firade Siffermäss - eller Sigfridsmässa - till minne av missionshelgonet Den helige Sigfrid vilken ju som bekant kom att begravas i virdarnas domkyrkan.

Legenden om Sigfrid är på samma gång både enkel och problematisk till sin natur. Den är ur religiös synvinkel enkel därför att den berör en man som kom hit ifrån England, verkade i södra Sverige som missionär och sedan vid livets slut insomnade i Växjö. Här kom också hans relikskrin att förvaras fram tills dess att det - förmodligen - förstördes under reformationsprocessen. Eftersom han är just ett missionshelgon och inte ett uppenbarelsehelgon är hans legend inte heller knuten till några större mysterier (även om sådana inslag också kan läsaas om i legendariet). I korthet består hans gärningar i att han skall han ha döpt Olof Skötkonung och delar av den hedniska befolkningen i Småland och Östergötland - de två landskap vars apostel (!) han också är.

Problematisk är han på ett mer historiskt plan. Få egentliga historiska källor styrker hans existens, hans ursprung eller hans härkomst. Vi vet inget precist om när han levde men han bör ha varit död några år innan 1050. Det blir inte bättre av att hans legend föreligger i två versioner, en som kraftigt understryker att han kom till Sverige söderifrån, det vill säga till Småland först och en som understryker det motsatta - att han kom till de nordliga Götalandskapen eller Uppland först. (Traditionellt hålls det senare för mer troligt men det är inte säkerställt på något vis.)

Klart är i alla fall att Sankt Sigfrid under medeltiden, från 1200-tal, då legenden kring honom hunnit växa sig stark, fram till 1500-tal, jämte den helige Erik, var det mest framstående svenska helgonet inte bara i Växjö utan även i stora delar av Sverige och övriga norden. Hans bild återfinns exempelvis i många kyrkor både i södra och i mellersta Sverige - det största bildmaterialet återfinns faktiskt i Uppland. Han står dessutom staty på den stora Nidarosdomen i Trondheim, Norge.

Växjö blev därför under medeltiden en betydande vallfartsort vilken människor besökte - inte minst då under helgonets högtidsdag vid vintermarknaden den 15 februari. I Växjö domkyrka, och i övriga kyrkor i landet, sjöngs eller hölls idag Sigfrids så kallade helgonofficium - en samling sånger, psalmer och böner till hans ära - hela ritualen tog ett drygt dygn i anspråk. För den intresserade kan det därför kanske vara intressant att veta att mer eller mindre hela officiet finns bevarat på ett eller annat sätt - både i form av text och i notskrift. En förnämlig sammanställning av hela helgonofficiet finns i boken “S:t Sigfrid besjungen, Celebremus karissimi, ett helgonofficium från 1200-talet” av Ann-Marie Nilsson från 2009. Det är en sammanställning av alla idag kända lämningar från medeltida texter till Sigfrids ära i - och utanför(!) - Norden. Den innehåller vesper, matutin, laudes och 2:a vesper - i alles 32 sånger eller texter vilka sammanställts med hjälp av det tillgängliga, men spridda och ofta fragmentariska källmaterialet. Boken är väl värd en läsning både för den som är intresserad av medeltidsmusik som för den historiskt vetgirige.

Den helige Sigfrids symboler är biskopsskruden, kräklan och mitran och ofta så avbildas han dessutom tillsammans med sin tre bror - eller systersöners avhuggna huvuden (en gärning som de hedniska Växjöborna villigt bjöd på). Han är dessutom ur påvelig synvinkel ett erkänt helgon (dok ej kanoniserad av någon påve, men det var inte brukligt såhär tidigt i historien) och katoliker världen över har därför rätt att fira, högtidlighålla och tillbe honom - skulle man så önska.

Sanctus sigfridus cum sedens nepotum suorum capita crudeliter ab impiis abscisa roseo adhuc cruore perfusa intueretur merens eis compatiendo dixit ‘vindicet dues’

unum vero ex capitibus mox intulit ‘vindicatum erit’ secundum ad hoc ait ‘duando’ tertium inquit ‘in filios filiorum’.

Då den helige Sigfrid sörjande satt och såg på sina brorsöners huvuden, grymt avhuggna av de otrogna och ännu övergjutna av rött blod, sade han medlidande med dem: “Gud skall hämnas.”

Ett av huvudena genmälde nu snart: “Detta skall hämnas.” Härtill sade det andra: “När då?” Det tredje svarade: “På kommande släktled.”