Slaget vid Stamford Bridge

De allra flesta epoker i historien har varken ett första datum eller ett sista, istället glider de in i varandra tills man som betraktare inser att man befinner sig i något nytt. Men en del eror har mer abrupta födslar eller slut. En sådan skall vi här se ett kort exempel på för den 25 september i nådens år 1066 tog det tvärstopp för den skandinaviska modellen. Vikingatiden var slut. Och det skedde, precis som den började, i England, vid Stamford bridge. (Vikingatidens inledning räknas från plundringen av klostret i Lindisfarne år 793.)

I korthet kan vi säga att det Anglosaxiska England allt sedan slutet på 700-talet hade lytt eller lidit under olika vikingakungars och hövdingars förmyndarskap, beskattningar och plundringar. England självt hade länge varit uppdelat i olika sachsiska och angliska kungadömen – men med tiden hade dessa allt mer kommit att samlas under en och samma krona.Det skandinaviska maktinflytandet hade svängt fram och tillbaka över de senaste tvåhundrafemtio åren.

Just den här sensommaren stod den norske kungen Harald Hårdråde i norra England med trehundra skepp. Officiellt var man där för att hjälpa usurpatorn Tostig Godwinson mot hans bror, den siste saxiske konungen av England – Harald Godwinson.

De båda bröderna var bara till hälften saxare. Deras far, kallad Godwin Jarl i den isländska litteraturen, var gift med Gytha Thorkelsdóttir som själv var barnbarn till den mytomspunne svenske vikingen Styrbjörn Starke på faderssidan och på mödernet barnbarn till ingen mindre än Harald Blåtand själv. De båda bröderna var alltså både sachsare och nordmän. Och nu låg de dessutom i familjefejd med varandra.

Den skandinaviska hären hade bara några dagar tidigare firat en seger över den anglosaxiska styrkorna strax utanför York och man har därför antagit att de uppträtt självsäkert och oaktsamt under sin färd ner mot Stamford där de nu befann sig. Hur det än är bevänt med den saken förtäljer historien att vikingahären blev tagen på sängen av den snabbt anländande engelska styrkan. De tvingades till ett fältslag utan att kunna rusta sig ordentligt och de omintetgjordes av Harald och hans män. Både Hårdråde och Tostig stupade i slaget, och med sig in i döden tog de åtta tusen av sina egna – och som sagt vikingatiden själv (Harald Hårdråde tog en pil i halsen vilket också kan ses på målningen här).

För efter nederlaget vid Stamford Bridge var det slut med både vikingafärder och strandgugg i England. Norden gled så sakteliga in i medeltiden, dess politik kom att riktas till den egna geografin, till de egna riksbildningarna och till trätan mellan de olika nordiska rikena. Att man avlägsnade sig från maktkampen i England berodde ändå kanske inte så mycket på det här nederlaget som på vad som skulle komma att hända om dryga tre veckor. För det skulle visa sig att även för det anglosaxiska England var sagan snart all. Bara fyra dagar efter slaget vid Stamford Bridge landsteg nämligen Willhelm Erövraren i spetsen för ett lika mytomspunnet folk med nordiska rötter - Normanderna - på engelsk mark. De rörde sig mot Hastings. Men kanske mer om detta längre fram.