Sankt Sigfrid Pilgrimsmärke

Det mest belönande med att vara historiker eller på annat sätt arbeta med det förfluta är att vi inte vet allt, långt ifrån. Man kanske inte tror det men ständigt framträder nya delar av vårt förflutna. Som det här pilgrimsmärket som hittades så sent som förra året (2013) i Växjö. För bara drygt ett år sedan var det okänt – sedan kom det fram ur marken under en utgrävning vid Karolinerhuset jämte Växjö domkyrka.

Märket är gjutet i bly och föreställer helgonet och Växjös första biskop Sankt Sigfrid. De avslöjande tre systersönernas huvuden, vilka växjöborna lät avhugga och lägga i en korg, syns tydligt vid helgonets fötter. Korgen sattes sedermera ut på Växjösjöns vatten där Sigfrid återfann dem när han hemkom från Västergötland dit han varit på resa för att döpa Olof Skötkonung till Sverige förste kristne konung.

Mer detaljer kan ses, en kräkla i vänstra handen, högra hand höjd till välsignelse, ett ornamentaliskt mönster med nordiska inslag går att se bakom honom, detaljer i hans klädsel framträder likaså. Längs kanterna syns spår av latinsk text. (Som jag inte har lyckats hitta uttydningen av.)

Det lilla märket befäster rent historiskt att (min hemstad) Växjö var vallfärdsort under medeltiden, något som tidigare endast varit belagt i Sigfridslegenden från tolvhundratalet. St Sigfrid var mer än endast ett lokalt helgon – han var ett nordiskt helgon och en avbildning av honom kan exempelvis ses på den stor Nidarosdomens vänstra sida. Han är både Smålands och Västergötlands apostel.

Sigfrid själv skall enligt de historiska källorna och olika legendarier ha kommit till Skandinavien från York i England under början av 1000-talet för att kristna virdar (värendsbor) och övriga nordbor. Han begravdes i Växjö. Det faktum att det kom att ligga ett helgon begraven i staden bidrog kraftigt till att man lite senare kunde skapa ett eget - förhållandevis ganska litet - stift här (i Växjö). Tyvärr förstördes hans helgonskrin på 1600-talet efter det att en, jag antar, nitisk protestantisk biskop beordrat att så skulle ske.

Det lilla pilgrimsmärket, (som konserverats i Lund), såldes under medeltiden på plats till besökande pilgrimer. Så skedde på många vallfartsställen. Det hade då naturligtvis både en emotionellt och ett religiöst värde med sig – samt naturligtvis också delvis samma funktion som ett nutida semesterfoto. Det blev till ett bevis på att man varit på plats.