Slaget vid Hastings

Idag är det alltså den 14 oktober. År 1066 var det nu knappa tre veckor sedan den anglosaxiske konungen Harald Godwinson besegrat Harald Hårdråde och hans här om kanske 8000 nordbor i slaget vid Satmford Bridge och därmed bringat ett definitivt slut på det skandinaviska herreväldet på de engleska öarna. Bara fyra dagar senare hade Vilhelm Erövraren landstigit i södra England med i spetsen för sina normandiska riddare och annat folk.

Slaget mellan Vilhelm och Harald, mellan normander och anglosachsare stod vid Hastings och resulterade i den engelske kungens fall och saxarnas flykt från slagfältet. Om någonstans, var det här som de anglosaxiska rikena slutligen föll in i historiens dunkel och som England blev till just ”ett” England.

En rad förändringar följde med den normandiska erövringen som skulle komma omstöpa landet till den nation det är idag. Den första och mest direkta påverkan var att nästan all egendom som tidigare tillhört anglosaxiska stormän nu tillföll riddare och länsherrar, ett led i den processen var den berömda, och som historisk källa ovärderliga, Doomsday Book vilken i princip är en skattlängd, jordebok, upprättad för att få ordning på det rika krigsbytet – i princip alltså varje gård i England.

Med det nya adelsskiktet kom också språket att förändras, det är en långsam process, men efter normandernas erövring kom ett stort inflytande av franskan att leta sig in anglosachsiskan för att tillslut bilda det som vi idag uppfattar som ”engelska”. På så sätt är alltså engelskan likt franskan på sätt och vis ett kreolspråk även om den idag ordrika engelskan har betydligt mer kvar av sina germanska rötter än franskan.

Med normanderna kom också mycket mark att tillhöra stormän vilka hade feodala åtaganden både på kontinenten och i England. Detta skulle komma att få långtgående konsekvenser för de kommande relationerna mellan England och Frankrike eftersom också de engelska kungarna därmed fick legitima krav på områden i exempelvis Bretagne och i Normandiet. De franska kungarna kontrade naturligtvis med krav på engelska kronan. Dessa feodala förvecklingar ledde sedermera fram till historiska underligheter som att den mytomspunne Richard Lejonhjärta kom att vara populärare bland sina undersåtar på en franska sidan än hos dem på andra sidan kanalen, eller till det långdragna hundraårskriget mellan de båda länderna – där Frankrike tillslut med viss hjälp av Jean D’Arc drog det längsta strået och i princip lyckades avlägsna Engelsmännen från det kontinentala Europa.

Den konflikt mellan Frankrike och England som grundades av normanderna redan i mitten på tusentalet kan väl sägas ha stillats först någon gång efter Napoleonkrigen vid artonhundratalets mitt. Men just familjeralationen har å andra sidan i den senare historien kanske också bidragit till den allianspolitiska närheten de båda länderna emellan.